Greetings from NYC! En lang (mat-) rapport kommer nar jag ar hemma igen men sa lange kan vi saga sahar: det ar kallt, vi har atit massor med god mat (pizza med gronkal, taleggio och chili, herreminje vad gott!), vandrat omkring (med perfekt dalande snoflingor i stil med valfri, ostig film om den har staden) och vi har druckit en hel del drinkar.

Nu ska vi vakna till liv och komma ivag till min favoritaffar nagonsin – the Strand. Bocker fran golv till tak, hurra! Hoppas att allt ar bra med er dar hemma. Ha en fin sondag!

Cannoli – igen…

Vår sista dag hos Alex och Adam spenderades på Manhattan. Planen var att de skulle vara lediga, vi skulle gå på bio, handla mat till kvällens middag och kanske åka en snabb runda till the Met. Men, som så ofta när vi gör upp planer slutade dagen helt annorlunda – och knappast till det sämre. Vi hoppade av tunnelbanan vid Union Square och gick sedan ner mot Washington Square Park. I närheten ligger det nämligen ett litet café som påstår sig vara de första i USA som serverade cappuccino. Bra där! Mörkt, murrigt och fyllt med tavlor (och ett något sviktande tak…) men med enkel, rustik mat och såklart – en himmelsk cappuccino.

Espressomaskinen…!

Espressomaskinen (den gamla, gamla vill säga) är ett konstverk bara den. Stor, otymplig men ack så fint utsmyckad. Jag vill ha en. Och det hade säkert inte varit speciellt komplicerat för mig att fundera ut hur man egentligen gör en espresso i det där vidundret. Lätt som en plätt.

Caffe Reggio hittar du på 119 Macdougal St, i närheten av den finfina lilla parken Washington Square Park. Kolla in.

I söndags strosade vi runt kring Lorimer St på väg till kvällens middagsdestination när vi plötsligt ramlade över en italiensk gatufestival innehållandes skrangliga karuseller, glada människor och massor med små vagnar som sålde mat i mängder. Det visade sig vara The Giglio Feast, en festival som har anordnats i området sedan 1903, i början av de italienska immigranterna som strömmade till New York vid den tidpunkten. Jag antar att festivalen har genomgått samma förändring som området i sig för så vitt jag vet är inte friterade oreos* en italiensk delikatess. Haha.

Jag behövde inte gå långt för att ramla över min första cannoli och den var alldeles perfekt! Ordentligt krispig utanpå och mjuk kräm inuti, den här varianten med chokladbitar i. Jag vet inte om jag har sagt det innan, men jag är barnsligt förtjust i cannolis. Har någon av er smakat? Eller kanske till och med gjort själva? Berätta! Jag planerar att starta cannolifabrik i mitt kök så snart det bara går.

Kvällens konstigaste bekantskap? De *friterade oreokakorna. Jag och Calle stirrade i flera minuter på skylten innan vi ens fattade vad det var, för why on earth skulle man vilja fritera en oreokaka? Och framför allt, hur kommer man ens på idén? Vi var såklart tvugna att köpa en (allt för bloggen, ni vet…) och de var väl inte helt tokiga. Smakade mest som allt friterat gör och sjönk sedan ner i magen som en sten.

Jag är barnsligt förtjust i sådana här tillställningar, speciellt nu när jag är insnöad på Sopranos, italienska kokböcker och ungefär alla maffiafilmer som existerar. Det är då något speciellt med det där landet. Nej, nu ska jag kolla fotboll och hålla mig vaken några timmar till så jag hamnar i rätt dygnsrytm igen. Känns svårt redan nu.

Vi kom precis hem efter en kort weekend i hippieland. En av våra vänner har köpt hus några timmar norrut i den lilla (men ack så kända) staden Woodstock. Ringer det några klockor? Helt rätt, det var här (eller rättare sagt lite utanför) festivalernas festival hölls sommaren 1969.

Happy campers.

Jag skulle så gärna vilja visa bilder på allt gott vi åt men det hann bli alldeles kolsvart ute innan jag ens hade en tanke på att ta upp kameran. Bäst av allt på hela kvällen var (förutom den fantastiska brasan) våra fantastiska s’mores (en grillad marshmallow ihoptryckt mellan två kex). Real Americana, som Adam sa.

Tropikvarmen har bestamt sig for att stanna, och vi fortsatter i samma stil som innan – plockmat. Det ar kallt, enkelt och kraver ingen tid framfor spisen (naja, om vi bortser fran majsen som vi kokade). Perfekt. Capresehamburgarna som Adam gjorde var sa fina och goda i all sin enkelhet och det ar da nagot speciellt med den heliga treenigheten mozzarella, tomat och basilika.

De dar fikonen som Alex och Adam kopte med sig fran sin roadtrip till Hamptons – wow. Jag har i arlighetens namn aldrig fattan grejen med fikon, men efter den har religiosa fikonupplevelsen ar jag fralst. Alldeles sota och sa perfekta till den stinkigaste av alla stinkiga ostar vi kopt.

Min nya grej ar ra blomkal som jag dippar i ranchdressing. Den dar dressingen ater jag for ovrigt nastan med sked nar jag far chansen (har finns den ju pa menyn precis overallt!) men i Sverige har jag aldrig hittat nagon bra variant. Den har gangen ar det jag som packar vaskan full innan vi aker hem. Eller ber om ett bra recept.

Men alltsa, majsen har. Direktimporterad fran valfritt majsfalt en times bilfard utanfor stan. Jag har aldrig smakat sa krispig majs, nagonsin. Att ata majskolv ar for ovrigt en sadan sak som jag ofta glommer bort, trots att jag tycker att det ar sa otroligt gott. Den har majsen at vi precis som den var, utan vare sig salt eller smor. Majsbrodet sprang jag forbi pa Whole Foods och i en heat-of-the-moment rakade det slinka ner i var vagn. Hoppsan. Jag har ett helt gang majsbrodsrecept hemma som jag ska prova sa fort vi ar tillbaka i Sverige igen. Langtar redan.

Ok, dags för en ordentlig rapport från staden som aldrig sover. Innan jag kom hit för första gången trodde jag för övrigt att det var en myt (det måste väl bli tyst någon gång?!) men nej, det är det inte. Delis som är öppna dygnet runt, taxibilar, människor överallt, McDonalds, tunnelbana, flygplan, lastbilar. På samma sätt med helger vs vardagar, det är ingen skillnad. De flesta som bor runt våra vänner är konstnärer, musiker och illustratörer som alla arbetar mot gallerier, konstutställningar och vernissager. Väldigt exotiskt för mig som kommer från filmjölk, fasta rutiner och ordning och reda, pengar på fredag.

Med världens längsta utläggning bakom oss kan jag säga såhär: det är varmt. Jag vet inte om det är varmare än vanligt eller om det är jag som är ovan men igår, när temperaturen kröp upp till 38 grader, då var det jobbigt. Det enda som går ner i matväg är kalla saker. Igår slog vi på stort och åkte till Whole Foods och handlade och hem kom vi med burrata, tomater, ost, öl, majsbröd, blomkål, tortillachips och en stor burk salsa. Alex och Adam hade köpt majs, fikon och småtomater på väg hem från Hamptons (och vilken MAJS sedan, herregud) och allt det här (och två flaskor kallt, kallt vitt vin) blev precis en sådan middag som man orkar med i den här storstads-tropikvärmen.

Igår svängde vi förbi matmarknaden på Union Square och jag hittade, till min stora lycka, pretzels. Inte de stora som är mjuka inuti utan de små, hårda. Jag äter mina med stark senap och lite riven pepparrot om det finns att tillgå. Osannolikt gott. I förrgår firade vi vår första bröllopsdag (TACK för alla gratulationer!) och på kvällen åt vi middag på  en restaurang i närheten som heter Gwynnett St. Jag hade inga speciella förhoppningar men gick därifrån och konstaterade att jag nog har ätit den bästa middagen i mitt liv so far. Mer om det längre fram. Hoppas allt är bra med er hemma och att solen skiner, nu ska jag väcka de andra och se till att vi kommer iväg på dagens utflykt till en stor filt i Central Park.

For ett ar sedan gifte vi oss i Brooklyn Bridge Park och det ska vi saklart fira! Ikvall tar vi med Alex och Adam ut pa middag och om vi orkar (har ar varmt!) ska vi ha picknick innan dess. Annars? Vi ater mat mest hela tiden (har atit varldens godaste ginger bread med salt smor pa Dear Bushwick) och sitter pa taket och filosoferar. Life’s peachy.

Inte långt ifrån Russ & Daughters ligger Veniero’s, en italiensk institution i East Village sedan långt tillbaka. Det finns en liten, liten butik (gå in, backa ut) med korvar i taket, ost i fönstret och två högljudda italienare bakom kassan. Som himmelriket, alltså. Bredvid himmelriket ligger pasticcerian, och sällan har jag skådat så många bakverk på ett och samma ställe. Vi köpte med oss cannolis (bara jag som tänker på Gudfadern när jag läser den meningen?) som jag v-a-r-m-t kan rekommendera. 342 E 11th St.

I Greenpoint ligger Ovenly, ett litet men väldigt trevligt café med gott kaffe och gott thé. Vi provade deras scones med cheddar och mustard (som för övrigt inte var som någon annan scones jag någonsin provat) och den var spännande. För mig, som är van att äta scones med smör och sylt, var det helt klart en ny approach att bara äta den sådär rakt upp och ner utan någonting till men well, det funkade det med. Helt klart. 31 Greenpoint Ave.

Alex och Adam på Aska.

Det var Calles svåger Johan som först berättade för oss om den nya, hippa och väldigt svenska krogen Aska som har öppnat i Williamsburg. Vi gjorde lite research, lyckades få tag på ett bord och gick dit. Avsmakningsmenyn ändras från dag till dag, består av sex rätter (och några till…) och serveras söndag till torsdag. Det är otroligt svårt att återge vad vi åt, men vissa genialiska rätter fastnade i huvudet, som till exempel brussel sprouts on a cob (som en majskolv fast med brysselkål – you gotta love it), den krispiga jordärtskockan och efterrätten. Herreminje, efterrätten! Till och med Calle, som vanligtvis ratar allt i efterrättsväg, älskade den. Det är bra betyg. Jag gillar hela konceptet med Aska, kanske för att det kombinerar två av de bästa sakerna jag vet – svensk mat och Brooklyn. Avsmakningsmenyn är helt klart billigare än många andra restauranger vi besökt och det, kombinerat med bra service och genomtänkta detaljer (bara det att man för en påse kakor med sig hem…) gör att jag gillar stället. Mycket. 90 Wythe Ave (inte långt från Bedford Ave, L train).

Helg. igen. För tvåhundrade gången det här året – hur kan tiden gå så snabbt? Vi strosar omkring, shoppar lite, dricker kaffe, äter god lunch, lagar mat och pratar om allt och inget. Det är isande vindar och kallt i den här stan men så helt plötsligt spricker det upp och solen skiner som om det vore april. Underbart. Idag står det brunch, soffhäng och kanske en film eller två på schemat. Hoppas att ni har en fin helg!

Jag känner många som riktigt längtar efter julmat. Det gör inte jag. Vid den här tiden på året brukar jag koka pasta när julbordet dukas upp för femtielfte gången. Calle däremot, senapssillens skyddshelgon,  är något mer traditionsenlig men eftersom vi inte vågade ta med oss sill på resan över gjorde Adam lite research och fann till sist en deli som skulle sälja både det ena och det andra. I East Village ligger Russ & Daughters, ett mecka för… det mesta. Pickles, saurkraut, swedish matjes filés, lax, Leksands knäckebröd och sist men inte minst – senapssill. I två timmar fick vi vänta på att det skulle bli vår tur men enligt sillätarna i sällskapet var det väl värt väntan. ”Finns knappast bättre sill i Sverige” var Calles utlåtande. Även icke-svenskarna åt matjessill och drack snaps (OP-såklart) och tyckte om båda. Mycket.  För att verkligen komma i ”the swedish christmas mood” drack vi dessutom glögg, åt pepparkaksgrisar och kollade på Karl-Bertil Jonssons Christmas Eve (med engelsk text, såklart). Out of the question – you’ve had glögg!

Julafton firade vi tillsammans med Alexandras familj. Vi fick lära oss att bryta bröd (du får en bit oblat, går runt bordet och bryter av en bit av de andras bröd och ger dem lyckönskningar och önskar god jul) och lyssnade till julevangeliet. På polska. Enligt traditionen serveras det endast vegetariskt och fisk på julbordet (kött äter man på juldagen) och vi smakade på allt från rödbetssoppa till pierogis. På väg hem åkte vi inom Manhattan för att ta en drink (eller två) på St Regis. Drinkarna är hiskeligt dyra men den stora Maxwell Parrish-tavlan bakom baren gör det hela väldigt värt det. Kolla in om ni har vägarna förbi.

Nu är julen över och vi återgår till semester-mode på riktigt. Idag ska vi till the Met och kolla in Berniniskulpturer, och senare ikväll har vi bokat bord på Aska, en nyöppnad, svensk restaurang i Williamsburg (tack för tipset, Johan!). Återkommer med utlåtande, såklart. Hoppas ni har en fin jul!