I söndags strosade vi runt kring Lorimer St på väg till kvällens middagsdestination när vi plötsligt ramlade över en italiensk gatufestival innehållandes skrangliga karuseller, glada människor och massor med små vagnar som sålde mat i mängder. Det visade sig vara The Giglio Feast, en festival som har anordnats i området sedan 1903, i början av de italienska immigranterna som strömmade till New York vid den tidpunkten. Jag antar att festivalen har genomgått samma förändring som området i sig för så vitt jag vet är inte friterade oreos* en italiensk delikatess. Haha.
Jag behövde inte gå långt för att ramla över min första cannoli och den var alldeles perfekt! Ordentligt krispig utanpå och mjuk kräm inuti, den här varianten med chokladbitar i. Jag vet inte om jag har sagt det innan, men jag är barnsligt förtjust i cannolis. Har någon av er smakat? Eller kanske till och med gjort själva? Berätta! Jag planerar att starta cannolifabrik i mitt kök så snart det bara går.
Kvällens konstigaste bekantskap? De *friterade oreokakorna. Jag och Calle stirrade i flera minuter på skylten innan vi ens fattade vad det var, för why on earth skulle man vilja fritera en oreokaka? Och framför allt, hur kommer man ens på idén? Vi var såklart tvugna att köpa en (allt för bloggen, ni vet…) och de var väl inte helt tokiga. Smakade mest som allt friterat gör och sjönk sedan ner i magen som en sten.
Jag är barnsligt förtjust i sådana här tillställningar, speciellt nu när jag är insnöad på Sopranos, italienska kokböcker och ungefär alla maffiafilmer som existerar. Det är då något speciellt med det där landet. Nej, nu ska jag kolla fotboll och hålla mig vaken några timmar till så jag hamnar i rätt dygnsrytm igen. Känns svårt redan nu.