Ok, dags för en ordentlig rapport från staden som aldrig sover. Innan jag kom hit för första gången trodde jag för övrigt att det var en myt (det måste väl bli tyst någon gång?!) men nej, det är det inte. Delis som är öppna dygnet runt, taxibilar, människor överallt, McDonalds, tunnelbana, flygplan, lastbilar. På samma sätt med helger vs vardagar, det är ingen skillnad. De flesta som bor runt våra vänner är konstnärer, musiker och illustratörer som alla arbetar mot gallerier, konstutställningar och vernissager. Väldigt exotiskt för mig som kommer från filmjölk, fasta rutiner och ordning och reda, pengar på fredag.

Med världens längsta utläggning bakom oss kan jag säga såhär: det är varmt. Jag vet inte om det är varmare än vanligt eller om det är jag som är ovan men igår, när temperaturen kröp upp till 38 grader, då var det jobbigt. Det enda som går ner i matväg är kalla saker. Igår slog vi på stort och åkte till Whole Foods och handlade och hem kom vi med burrata, tomater, ost, öl, majsbröd, blomkål, tortillachips och en stor burk salsa. Alex och Adam hade köpt majs, fikon och småtomater på väg hem från Hamptons (och vilken MAJS sedan, herregud) och allt det här (och två flaskor kallt, kallt vitt vin) blev precis en sådan middag som man orkar med i den här storstads-tropikvärmen.

Igår svängde vi förbi matmarknaden på Union Square och jag hittade, till min stora lycka, pretzels. Inte de stora som är mjuka inuti utan de små, hårda. Jag äter mina med stark senap och lite riven pepparrot om det finns att tillgå. Osannolikt gott. I förrgår firade vi vår första bröllopsdag (TACK för alla gratulationer!) och på kvällen åt vi middag på  en restaurang i närheten som heter Gwynnett St. Jag hade inga speciella förhoppningar men gick därifrån och konstaterade att jag nog har ätit den bästa middagen i mitt liv so far. Mer om det längre fram. Hoppas allt är bra med er hemma och att solen skiner, nu ska jag väcka de andra och se till att vi kommer iväg på dagens utflykt till en stor filt i Central Park.