Herregud, förra veckan bara flög förbi. Jobb, återhämtning, helg. Ungefär så. Lunken börjar komma och det är så skönt. Bara middagsplaneringen som ska komma på plats, för den har det var lite sisådär med. Varken jag eller Calle har riktigt orkat, och då blir det också lite hattigt med middagarna. Mycket dyk ner i frysen för att leta upp vad som finns där, för att inte tala om skafferiet. Som tur är har vi bunkrat upp för en zombieapokalyps, och en fin penne puttanesca med extra mycket kapris och oliver blir ingen i familjen ledsen av, så visst kan man få till riktiga godbitar med det man har hemma.

Hur som helst, nu var det ju tomatmarmelad vi skulle prata om. Världshistoriens enklaste recept och perfekt om ni har skördat mycket tomater, eller har några gamla kvar hemma som behöver användas upp. Löjligt god på rostad macka! Och ost. Och ja, allt egentligen.

Tomatmarmelad
2 burkar

0,5 kg röda, små tomater
0,5 citron
1 liten vaniljstång
0,5 kg syltsocker

Skär tomaterna i små bitar. Använder du stora tomater kan du koka och skala dem innan, men jag använde små och orkade inte skala. Skrubba citronen, riv skalet och pressa ner saften i en rostfri kastrull. Lägg i vaniljstången, tillsätt tomathacket och syltsocker och låt koka i 10 minuter. Gör ett marmeladprov (ställ en tallrik i kylen, lägg på en klick och dra med en sked. Ställ i kylen en stund och se om den har stelnat). Ta grytan från värmen och skumma av. Häll upp på varma och väl rengjorda burkar. Förslut och förvara svalt.

I min första utläggning om vår kimchi var jag helt övertygad om att den bubblade för lite, men vet ni vad? Jag öppnade locket efter några dagar, och det luktade ljuvligt! Det smakade precis som det skulle dessutom, och ju längre den får stå till sig ju godare blir den, har jag märkt. Hur nöjd jag är med att jag lyckades? Mycket!

Jag har snart ätit upp den första satsen, och behöver sätta en ny. Den här gången ska jag även ha i rättika, för det tycker jag är himla gott. Jag lägger receptet nedan, och det kommer från Rain Lundström och hennes kokbok Det gröna Asien. Jag har gjort vissa ändringar dock, som att skippa röd misopasta och ersätta med ljus soja istället.

Kimchi
ungefär 400 g 

1 stor salladskål
3-4 msk salt
6 salladslökar
8 vitlöksklyftor
6 cm färsk ingefära, grovt riven
1 dl gochugaru (koreansk chili)
2 msk ljus soja
1 msk råsocker
2 stora morötter, fint strimlade
1 liten rättika, fint strimlad

För det första – se till att ha rena händer, och sterilisera glasburken innan du lägger ner kimchin. Skär av den grova botten från kålen och skär bladen i stora bitar, mina var ungefär 3m cm breda – nästa gång ska jag nog göra dem lite större. Lägg kålen i en stor skål. Strö över ordentligt med salt, så att det kommer mellan alla blad och överallt där det går att komma åt. Låt stå i ungefär 2 timmar och återkommer till kålen en gång i halvtimmen för att röra om den med händerna. Meningen är att kålen ska släppa så mycket vätska som möjligt, några deciliter helst.

Grovhacka den vita delen av salladslöken och behåll den gröna delen. Lägg den vita delen av löken tillsammans med vitlök, ingefära, gochugaru, soja och socker i en liten blender och mixa tillsammans med 0,5 dl vatten till en grov pasta. När kålen släppt tillräckligt med vatten sköljer du den noggrant under kallt vatten. Hacka den gröna delen av salladslöken och lägg sedan tillbaka kålen i skålen och blanda ner den gröna salladslöken, chilipasta, morötter, rättika och 2 dl vatten. Blanda noggrant med händerna och smaka av vätskan och tillsätt mer salt om det behövs. Packa kålen tätt, tätt i en burk. Packa lite i taget och försök att undvika luftbubblor. Häll över vätskan så att kålen täcks helt, och lägg kanske på en tyngd om du har det. Viktigt att kålen är täckt med vätska! Låt står i rumstemperatur i 24 timmar på en mörk plats där det gärna också är lite svalt. Flytta sedan över till kyl* och låt stå i minst 7 dagar innan servering. Den blir dock godare ju längre den får dra!

* Här gjorde jag en egen lösning, för först stod min kimchi på vinden i 24 timmar, men sedan lät jag den stå i rumstemperatur inne i lägenheten med en stor papperspåse över för att det skulle bli mörkt, och där stod den i typ en vecka innan jag satte in den i kylen i någon dag och sedan smakade på den.

Ett av mina senaste projekt är att syra. Jag har börjat med kimchi, eftersom kimchi är något av det godaste jag vet och eftersom jag äter syrade grönsaker till nästan allt. Det svåra i den här djungeln är att det finns en miljard olika recept där det står olika rekommendationer. Exempel? På vissa sidor ska man ABSOLUT använda salt utan jod, på andra är det inte viktigt alls. I vissa recept ska kimchin stå en dag, i andra ska den stå en vecka. Ibland ska den stå ljust, ibland ska den står mörkt. Ibland i rumstemperatur, ibland svalt. Säkert är det så att man kan göra lite som man vill, men för en novis som mig blir det… svårt.

Jag har as we speak en burk som står på köksbänken, men eftersom jag inte tycker att den bubblar tillräckligt ska jag sätta en ny sats och dra följande lärdomar:

– Använd salt UTAN jod nästa gång, för att se om det ger bättre resultat
– Lägg en tyngd på kimchin så att alla kålbitar är under vätskan hela tiden

Återkommer med rapport.

Idag skiner solen och efter mitt yogapass åt jag och Calle lunch på Viktors. Vi är ungelär lika förutsägbara som alltid och tar samma sak som vi brukar göra – Reuben till Calle, vegetarisk Banh Mì till mig. SÅ GOTT SÅ MAN BAXNAR. (Intet nytt under solen, osv.)

Det är lika bra att vi fortsätter på kantarellspåret. Förra helgen åt vi ju som bekant den här goda kantarellpastan, och de kantareller som inte åkte ner i såsen syltade jag. Jag tycker om det mesta som är syltat, och kantareller är knappast något undantag. Superfint tillbehör till det mesta som är lite höstigt, typ någon gryta eller pannbiffar eller åh, kanske till vegobullar i en gräddig sås med lingon och enbär? Det ska jag laga så fort det blir lite kallare ute.

Både jag och min syster är sålda på saltgurka, så till den milda grad att pappa gör en rejäl laddning till oss varje år. Jag känner många som tycker saltgurka är svårt, och det kan det vara – de man köper är nämligen inte ens i närheten av så goda som de min pappa gör. Hans har rejält med untz och gör skäl för sitt namn om man säger så.

Så vad äter vi saltgurka till? Eh, allt, men helst som tillbehör till typ hamburgare, grillade smörgåsar, pytt i panna eller som på bilden ovan, till veg Stroganoff. Suhuupergott!

Pappas saltgurka

2 burkar saltgurka

1 kg hela Västeråsgurkor

10 dillkronor

20 blad av svarta vinbär

100 g pepparrot, tunna skivor

1 liter vatten

2.5 dl ättiksprit, 12 procent

0,5 dl grovt salt utan jod

1 msk socker

1 gul lök, skivad

en liten bit torkad, hel ingefära

1,5 tsk hel vitpeppar

0,5 tsk alun

Rensa, skölj och borsta Västeråsgurkorna. Lägg gurkorna i en saltlag (pappa tar en skål eller hink, lägger i 1 dl salt och fyller upp med vatten – lite oklara mått men det spelar inte så stor roll – och lägger sedan i gurkorna och lägger på en tallrik så att gurkorna är täckta med vatten) och låt stå över natten, eller ett par timmar om du har ont om tid. Skölj av gurkorna och stick sedan tre hål i varje gurka med en potatissticka. Skala och tärna pepparroten i små kuber. Koka upp lagen av vatten, salt, socker och ättiksprit tills allt löst sig. Låt svalna. Varva gurkorna i en väl rengjorda burkar upp till ca 2 cm från kanten. Toppa med några tärningar pepparrot, blad och dillkronor. Toppa burkarna med lagen och se till så att den täcker. Sätt på lock och låt gurkorna stå och mogna i ett svalt och mörkt utrymme i minst ett dygn men gärna i en hel månad. Förvara en öppnad burk i kylen.

Jag sitter i köket hemma hos mamma och pappa med en sovande Nelson vid mina fötter. Det är tufft att vara världens gulligaste golden retriever, som ni hör. Pappa lägger in gurkor för fullt och jag ser fram emot att få med mig ett gäng burkar att ha på landet och i stan. Det finns inga bättre inlagda gurkor än min pappas, det vet ni väl?

När jag ändå är inne i blåbärsträsket är det lika bra att skriva ner det här receptet på den magiskt goda blåbärs- och grapefruktsmarmeladen jag gjorde för ett tag sedan. Jag äter ju ytterst sällan marmelad eftersom det ofta är lite för sött för min smak, men den här varianten med blåbär och grapefrukt är banne mig en riktig höjdare. Receptet har jag haft sparat i min telefon sedan typ 2018 och kommer även det från Allt om Mat.

De här nattjästa frallorna, en skiva god ost och en klick av den här marmeladen. Kanske sommarens bästa frukost, faktiskt!

Blåbärs- och grapefruktsmarmelad

600 g

1 röd grapefrukt

250 g blåbär

0,5 dl vatten

300 g syltsocker

Skölj grapen i ljummet vatten, skala det yttersta av skalet och skär sedan bort det vita. Strimla de tunna skalen fint och skär ut hinnfria klyftor av frukten. Dela klyftorna i mindre bitar. Lägg skal, saft och fruktkött i en kastrull. Blanda ner blåbär och vatten och låt koka upp. Sjud i ungefär 5 minuter. Rör ner sockret och koka marmeladen i ytterligare 5 minuter. Häll upp på väl rengjorda burkar.

Det är få saker som ger mig så mycket sommarkänsla som flädersaft. Det är barndomsminnen, brunbrända ben och kärlek i ett glas. Det kryllar av fläderträd i Göteborgs innerstad och vi har varit på fläderjakt två söndagar i rad nu. Det finns ett helt gäng längst med Mölndalsån vid Ullevi, och vid Näckrosdammen också.

Enligt sanna ostkännare (vad det nu är…) ska man ABSOLUT inte servera någon form av marmelad till ost, ve och fasa, bomber och granater. Ost ska det vara, och möjligtvis en bit bröd till. Ostkännare världen över får ursäkta, men jag råkar gilla att toppa mina stinkostar med något sött och brukar nästan alltid ha någon form av marmelad eller chutney som tillbehör på ostbrickan.