2018 har varit ett speciellt år på många sätt. Vi har firat ankomsten av vår lille Sigge, sörjt Isbjörnen som lämnat oss och däremellan upplevt en varm sommar som både för tankarna till ljuvligt ljumma kvällar och klimatångest. Nu är snart året slut och vi kör en traditionsenlig nyårslista, tycker jag. Gott nytt år kompisar!

Gott nytt år, Charlotta! Har du några guldkorn från 2018?

Det har jag absolut. Natten mellan den 7 och 8 oktober när jag, Calle och den då nyfödda Sigge satt i förlossningssalen och åt smörgåsar, drack te och lyssnade på Bill Evans Lucky to be me. Den natten glömmer jag aldrig. Eller den där kvällen i somras när jag, Calle och Clara fick feeling och tog en tur med båten efter middagen och det råkade vara sommaren absolut finaste kväll och vi gled omkring i Havstensfjorden på ett stilla hav. Ah, those were the days.

Jaja, men i matväg då?

Har du upptäckt någon ny smak det här året?

Ikväl firar vi nyår på landet med Johan och Johannah + kids och vi ska öppna en efterlängtad flaska med Egly-Ouriet som vi ska äta med ett gäng ostar som vi har införskaffat på Hildas (Saint Maure och Tonneau D’Alpage). Till förrätt fortsätter vi med bubblet och ska till det äta smörstekt brioche med vispad smetana, finhackad rödlök och tångrom. Till varmrätt blir det ravioli med skogschampinjoner, tryffelskum och hyvlad tryffel och till det ska vi öppna en flaska Barolo som vi fick i bröllopspresent av Johan och Johannah. Till efterrätt blir det crème brûlée med japansk soja och till det moscato d’asti (Nivole, en av mina favoriter).

Jag blir alltid nostalgisk vid jul. Eller mer än vanligt ska jag kanske säga, för jag är mästare på att dagdrömma om hur det var innan. När man var liten och inte hade ett bekymmer i världen och julen innebar att skrota omkring i pyjamas och spela Nintendo med mina syskon, att morfar kom på besök, en massa snö (kan vara en efterkonstruktion att det var massor med snö på jul när jag var liten men jag minns det så…) och LUCIA. Those were the days. Helt plötsligt är man nämligen 36 år och har två egna barn och man undrar lite vart alla år tog vägen? En klyscha kanske, men inte desto mindre sann. Tiden går snabbt.

Trots att vi har varit lediga i två hela veckor tillsammans infaller ändå en särskild fredagsfeeling när det är helg på intåg. Vi åt lunch på Viktors (en ljuvlig sötpotatissoppa till mig och Reuben Sandwich till Calle) innan vi traskade ner till Saluhallen för att fylla på kylskåpet inför helgen (oliver! gorgonzola! mozzarella! kapris!) och snart ska vi korka upp en flaska Bollinger (tack Björkarna) och äta tryffelchips för att lite mer på riktigt fira att Sigge har kommit till oss.

Ikväll blir det som vanligt pizzafredag och till efterrätt har vi köpt choklad från Kanolds och när Clara har somnat blir det några avsnitt av Vår tid är nu som jag och Calle har plöjt de senaste veckorna. Så himla bra serie (kolla om ni inte sett)! Trevlig helg kompisar!

I söndags kväll kom han, vår Sigge, med rekordfart och skeptisk blick precis som sin storasyster. Vi skrotar mest omkring här hemma och lär känna vår nya familjemedlem och han ligger as we speak på min mage och gör knorrande små ljud och rynkar pannan på det där sättet som endast nyfödingar gör.

Eftersom Sigge kan komma typ nu och två veckor framöver tar vi det lugnt och håller oss i närheten av hemma. Idag har vi ätit lunch på Poh-Khe på Teatergatan, druckit kaffe på Viktors och spenderat eftermiddagen på Stadsbiblioteket. Det är för övrigt en mycket märklig upplevelse att vänta på att en förlossning ska dra igång. ”Var det där något? Nä men DET var nog. Eller nä, kanske inte, men det då?” Ungefär så går jag runt typ hela tiden. Eftersom jag inte har haft en normal förlossning innan (hej världsrekord förra gången med under två timmar från första värk tills att Clara kom ut, och dessutom råkade vi vara inlagda när vattnet gick och allt satte igång) känns det ytterst spännande/läskigt att snart få reda på om 1. jag behöver föda barn här hemma 2. det kommer ta jättelång tid den här gången och 3. om vi hinner in till sjukhuset. #ingenvetsäkert

Förkylningen har börjat ge med sig och idag vinkade jag hejdå till mina kollegor som jag inte kommer att träffa regelbundet fram tills årsskiftet. Vad märkligt det känns. De har ju varit med mig exakt hela graviditeten och hejaropat och peppat och sett till så att jag tagit det lugnt (inte min bästa egenskap…) och det var med vemod jag satte mailen på autosvar fram till den 3 januari 2019. Nåväl, nu är det en ny verklighet som väntar och det ska bli spännande!

Vi har firat in föräldraledigheten med en traditionsenlig runda i Saluhallen. Vi fick med oss ölkorv (Claras fredagsnöje…) och tysk, stark senap från Hasselbacken, buffelmozza från Hildas, svarta oliver, pinjenötter och spanska mandlar från Zeytoon, ceylonkanel från Josefinas, bretzels från Steinbrenner & Nyberg och, nästan viktigast av allt, praliner från Kanolds. Såklart. Min favoritsmak är just nu mint, och för Claras del är det ”den med pepparkakssmak” vilket innebär kanel, ingefära och kardemumma.

Idag blev det med andra ord bretzels med senap som tilltugg till fredagsdrinken! Hurra för #flamingofredag! Nu ska jag ta mig ur pizzakoman och se om jag kan lura vår lilla nattsuddare i säng (säkert…) Hoppas att ni får en fin helg, kompisar!

När jag kom till Nordkoster för första (och än så länge enda) gången för fler år sedan i samband med att våra vänner skulle gifta sig blev jag alldeles tagen av den lilla ön där det bor så få människor men där havet dånar runtom och man har kommit så långt västerut det bara går i vårt land. För mig som är uppvuxen i Skåne i ett helt vanligt hus i en helt vanlig stad är den lilla ön otroligt exotisk. Jag har inte vuxit upp med båtturer till och från skolan, karga klippor eller en pappa som är hummerfiskare, men det har hon på bilden nedan, Karolin.

”Alltså Calle om jag har på mig den här tröjan syns det ju knappt att jag är gravid” sa jag för någon vecka sedan samtidigt som Calle tittade på mig, mycket road över att jag trodde att min höggravida mage skulle kunna undgå typ någon. En minut senare kom vår vän Viktor innanför dörren och hälsade med ”nämen hej och grattis ser jag, vad kul” och ok. Ridå. Nu har verkligheten kommit ifatt mig och jag känner mest att herregud, jag har verkligen ingenting att ha på mig på grund av jättestor mage och lite för få gravidplagg. Kommer jag behöva gå klädd i ett lakan de sista veckorna av den här graviditeten? Märker mina kollegor om jag går klädd i samma klänning de två sista veckorna på jobbet? #ingenvetsäkert

Men jag vet, kläder är ytliga ting och jag är egentligen mest tacksam över hur pigg jag är för att vara så långt gången som jag är. Inga direkta krämpor förutom usel sömn emellanåt (försök ni göra valvändingar i sängen var och varannan minut och lägg därtill det faktum att någon sparkar på urinblåsan så att den akuta kissnödigheten gör sig påmind…) men det är ju trots allt något av det häftigaste man kan göra, det här med att bära ett barn.

Sommarlovet börjar lida mot sitt slut och snart flyttar vi in till stan igen. Den här ledigheten har varit precis så som jag önskat – lugn (för det mesta…) och inte så flängig som det annars brukar bli när vi ska hinna med allt vi borde när det enda vi egentligen vill är att inte göra något alls. Nu blir det någon månads jobb innan Sigge behagar titta ut, vilket är beräknat till första veckan i oktober. Nä hörni, nu ska jag förbereda en drink och sedan göra pizza till min lilla familj. Hoppas att ni alla har en fin sommar!

Sommarens favoritrestaurang (-er)?

Det får nog bli två – Vatten och Burgersson. Vatten för att vi har varit flitiga besökare den här sommaren (och resten av året med för den delen) och Burgersson för att vi har gått dit så fort vi övernattat i stan eftersom kylskåpet har ekat tomt.

Det får väl nästan bli mitt brödbakande. Min svåger var snäll och lämnade en rågsurdeg till mig på landet och jag har bakat säkra kort, sådant som jag vet att jag behärskar (och tro mig, det är inte många recept när det kommer till surdeg…) Jag har dock as we speak ett levainbröd på jäsning men vi får väl se hur det går med det.

Den bästa kvällen?

Det har varit många fina kvällar än så länge den här sommaren. Kanske var det när jag, Calle och Clara var ute på äventyr med båten en söndagkväll för inte så längesedan? Eller den där kvällen i Stockhom som gjorde oss så glada, av olika anledningar. Eller kanske när vi satt på klipporna med Johan och Johannah och fick skåda ett ordentligt åskoväder på håll. Det var mäktigt.

Årets sommarplåga i dina högtalare borde vara…

Frågar du Calle är nog ordet plåga en korrekt beskrivning av Josh Rouse och hans senaste album för det har gått varmt de senaste veckorna… Annars har vi lyssnat en hel del på George Benson, Mambo Fever-skivan och, som alltid, en hel del jazz i form av Jan Johansson, Bill Evans och Miles Davis.

Stranger Things. Igen?

Som tradition brukar jag kolla på mina favorit-Hitchcockfilmer på sommaren men well, eftersom Clara går och lägger oss när vi gör (”det är inte natt ännu mamma, det är ljust”) känns tv-serie som ett säkert kort. Men Stranger Things igen, JA, för att det råkar vara en av våra absoluta favoritserier all time. Den och The Wire.

…den har gått fint! Eller ja, tomaterna och chilin i alla fall – det enda vi har skördat från landet är kålrabbi och några morötter pga rådjursfest i mitten av juni. Så kan det gå. Bättre lycka nästa år.

Ohemult intag av något?

Det skulle vara blodgrape i så fall, ingen frukost utan blodgrape!

Sensommar på intåg!

JA! Jag älskar det. Rutiner, jobb, ordning och reda, pizza på fredag. Lugna helger på landet, plommon att skörda och lite svalare. Längtar.

Det var med glädje jag satte mailen på autosvar innan jag gick från jobbet igår, och nu väntar fyra veckors semester tillsammans. Igår firade vi med middag på Familjen, och jag kan inte annat än att hylla den här godbiten till restaurang. Det har varit vårt favoritställe sedan länge, och det upphör aldrig att leverera. Calle åt råbiff, jag åt kryddrostade morötter med bakad getfärskost och Clara fick en grymt fin kungsflundra med potatispuré och som vanligt var allt fantastiskt gott. Att personalen råkar vara norra Europas trevligaste gäng är ju helt klart också ett plus. Efter middagen gick vi till lekplatsen i Vasaparken för att vissa i sällskapet ville det, sen gick vi hem och kollade fotboll. En fredag helt i min smak.