Vad säger man egentligen om ett år som det här? Som har bjudit på allt från höga berg till djupa dalar, och lite där emellan. Som har varit annorlunda från allt annat jag någonsin varit med om. Som har inneburit att både jag och Calle har arbetat hemifrån sedan början av mars och som har gjort att vårt sociala liv har flyttat från fysisk form till något slags vacuum. Det har varit kämpigt stundals, kanske framför allt för för att vi så mycket saknar att träffa familj och vänner, precis som så många andra känner i dessa tider. Jag har försökt vara extra bra på att höra av mig, ibland kanske bara genom att ta mig tiden att skicka ett enkelt ”hur mår du?” eftersom jag själv blir så innerligt glad när någon gör samma sak för mig. Om det är något som 2020 lärt mig är det hur lätt det är att tappa kontakten om man inte anstränger sig.

Men tack 2020 för den här sommaren. Vi kunde träffa våra familjer på ett ansvarsfullt sätt. Vi kunde bo på landet prick hela semestern (och lite till) och åkte motvilligt därifrån. Vi fick några helt magiska kvällar på havet, några veckor med sol och kanske framför allt en slags välbehövlig paus från verkligheten och allt som händer i den.

I höstas kom vardagen tillbaka. Och det är fint det med! Clara har börjat skolan och fått nya vänner, och Sigge trivs på föris. Jag och Calle har gått ner i tid och firar in fredag genom att äta burgarlunch från 2112, hämta barnen tidigt och mestadels åka till landet. Kanske det bästa beslutet vi tagit någonsin. Sen har jag ju rott i land en grej på jobbet som gör mig jäkligt stolt, men nog om det – låt oss prata MAT och VIN och den traditionella nyårslistan.

Gott nytt år, Charlotta! Har du några guldkorn från 2020?

En dag minns jag extra väl. Vi åkte ut i Stigfjorden med barnen och åt middag på en klippa, alldeles ensamma med utsikt över havet. Vi drack rosévin och lyssnade på Bill Evans och gled sedan hem på ett stilla hav med kidsen inlindade i filtar i förpiken. Det kommer jag aldrig glömma.

Jaja, men i matväg då?

Den här frågan känns mycket svårare i år, av någon anledning. För min del har det stundtals varit kämpigt med mat. Noll inspiration, noll tid. Ungefär så. Men, så glimmar det helt plötsligt till och inspirationen flöder och då gäller det att hålla fast vid den känslan. Vi har ju knappt varit ute och ätit något av naturliga skäl, men en kväll för längesedan var vi på Bar la Lune och firade Calles stundande 40-årsdag och både maten och vinet (gamay från Fleurie!) var MAGISKT gott. Sen hade vi en fin kväll hos vänner i Långedrag i våras när vi satt ute, åt långbakad rotselleri med tillbehör och drack en Pouilly-Fuissé från deras vinkällare. Den kvällen var också himla fin.

Årets drink, vilken är det?

Efter diskussion med Calle och Bibbi som båda är med och korar årets drink har vi landat i (trumvirvel): Paloma. Vilken fin sommardrink det är! Nu på hösten och vintern har vi druckit ohemult många varianter av Manhattan, där nog faktiskt Red Hook slår högst.

Vi slänger in en ny fråga, tycker jag – årets bästa vin?

Hjälp, nästan HELT omöjligt att svara på, för vi har ju druckit så otroligt mycket gott. Men ok, vi kör. Kanske måste det bli en riesling från en av mina absoluta favoritproducenter Sybille Kuntz? Helt otroliga viner. Eller kanske chardonnayn från Stag’s Leap?. ELLER barolon (2016) från Josetta Saffirio? Ja, ni hör ju. Omöjlig fråga.

Har du upptäckt någon ny smak det här året?

Hm. Nej?

Hur gick det med eventuella nyårslöften?

Jag hade inget officiellt löfte mer än en förhoppnings om att använda glassmaskinen lite mer, och det får jag verkligen säga att jag har gjort. I somras gjorde jag glass i stora lass!

Till nästa år då? Några nya planer i matväg?

Bli bättre på lunch. Eftersom jag sitter hemma och jobbar blir det ofta smörgås och fil men nej. Det är för tråkigt. Bättring på den fronten.

Vad ska ni äta ikväll?

En massa gott – återkommer med vad.

Vi har en lugn och stilla julhelg på landet tillsammans med Calles mamma. Det är tomt utan resten av familjen här, såkart, men igår hade vi skål och snapsvisa på facetime och det funkade fint! Idag är det juldagen och vi har strålande sol och minusgrader. Känns exotiskt med tanke på den senaste månadens konstanta regnväder… Igår gick vi ner till havet en sväng och det var kallt, blåsigt och alldeles underbart. Vi spanade efter båtar och njöt av solen.

Jag känner mig helt dränerad idag. Som en urlakad disktrasa som bara vill gömma sig under ett smutsigt diskberg. Ett ödesmättat presidentval i USA, rejält ökad smittspridning i Sverige och så mänskligheten på det. Mänskligheten. Som ser det som en mänsklig rättighet att leva life som om corona inte existerade. Som tycker att en orange, självgod och rasistisk man ska leda det land jag innan känt mig så hemma i. Som tycker att verkligheten är fake news.

Idag fyller han 40 år, Calle. Världens bästa. En av de smartaste jag känner. Surmulen på morgonen. Världens gulligaste. Min bästa vän och partner in crime. Han som kan äta tre glassbåtar på raken även om han inte är så förtjust i sötsaker. Den som orkar när jag inte riktigt gör det. Han som blandar världens godaste drinkar och fixar pizzor. Står ut med mina planer och idéer som jag gärna vill genomföra typ igår.

Det är helg på intåg, solen skiner och jag och Calle har just varit i Saluhallen och på väg hem köpte vi med oss burgarlunch från 2112. Jag har ett enda möte kvar innan jag ska traska mot föris och hämta kidsen, sen blir det vin och ost, pizza och fredagsfirande deluxe.

Det är fredag eftermiddag, Sigge sover och jag dricker en kopp te och äter praliner. I morse tränade jag som vanligt yoga och till lunch har jag och Calle ätit traditionsenlig burgare från 2112. Det finns helt klart bra aspekter av att båda jobbar hemma!

Efter en skakig vecka där stora delar av vår bekantskapskrets antingen är avskedade eller permitterade var det med stor ödmjukhet vi skålade in helgen tidigare ikväll. Det är tufft nu.

Jag försöker praktisera avhållsamhet från den kollektiva smältdegel som just nu pågår i vår samtid (toalettpappershamstring, nämen alltså jag orkar inte…) men ibland är det svårt att inte känna uppgivenhet över hur idiotiskt folk beter sig. Men så kommer en solig dag när man riktigt känner hur strålarna värmer, och just den dagen var igår och jag råkade befinna mig på trädäcket med Sigge sovandes i vagnen samtidigt som Calle och Clara tog sig an det klassiska våruppdraget att sätta ihop vår gigantiska studsmatta. Just då kändes toalettpappershamstring och masshysteri ganska avlägset.

I tider som dessa känns det som att världen är en snurrande tornado. Jag försöker ta ett steg tillbaka , vara källkritisk, hålla mig från sociala medier och agera utifrån mitt sunda förnuft. Det finns dock vissa slutsatser man kan dra efter att corona dragit in över landet. Till exempel att folk inte kan hantera sociala medier, förhålla sig till den information som vetenskapen presenterar eller agera källkritiskt. Det kan vara så att jag har tappat tron på mänskligheten minst tre gånger under veckan som gått. Eller fyra. #ingenvetsäkert

Jag tycker om att stiga ur min bekvämlighetszon lite då och då – typ små enkla grejer som att välja en annan matta på yogapasset, att smaka något nytt eller att inte alltid välja samma ost. Nu är det inte direkt så att jag kommer hem med exakt samma bitar varje fredag, men det finns vissa som har hängt med ett tag – och som antagligen kommer hänga med livet ut för att de är så löjligt goda – till exempel Cabrioulet, Beaufort eller Pecorino di Farindola.