Jag och Malin åkte till Näset och har spenderat eftermiddagen tillsammans med nittio procent av Göteborgs femtonåringar. Nåväl, det har varit skönt väder och jag har tagit årets första dopp (och höll samtidigt på att bokstavligt talat strypa en tioårig liten snorunge som skvätte vatten på mig trots att jag uttryckligen bad honom att inte göra det – inte en bra idé eftersom jag inte var på mitt allra barnvänligaste humör). Imorgon blir det annan strand med mindre folk, helt klart, och ikväll blir det grillning med Team Kavorkas in Crime. Härligt! Nu ska jag gå och träna.

Idag väntas tjugofem grader och sol i Göteborg – det betyder stranden.

Jag. Är. Trött. Dödstrött. Det har varit tusen grader ute idag, minst, och jag har sprungit omkring precis hela dagen. Nu ska jag snart ladda med lasagne och ett stort glas isvatten, sen blir det öl och uteservering med CJ och J. härligt! Imorgon är jag ledig och då ska jag utan tvekan åka till havet och sola.

Dricker mitt morgonte, äter knäckebröd och tittar på nyhetsmorgon. Ska snart åka mot jobbet och stanna där precis hela dagen, ingen sol för mig idag med andra ord. Imorgon däremot blir det stranden (jaja, klipporna då) hade jag tänkt mig.

Har precis kommit hem från gymet, har stått på helvetesmaskinen i en mindre evighet. Skönt. Fastnade i hissen på väg upp och svor tyst för mig själv och var tvungen att ringa något akut-hiss-nummer som lovade att  skicka en gubbe som kunde hjälpa mig ut. När vi flyttade hit tyckte jag att hissen var charmig, nu tycker jag den är hysteriskt irriterande. Den stannar precis när den vill, kör bara när den själv vill och stannar på precis vilken våning den vill. Jag kräver hissbyte, snarast, annars kommer jag få ett nervöst sammanbrott. Hur som helst, hissen satte igång igen efter mitt lilla utbrott och jag slapp således att bli befriad av hissmannen.

Vi har suttit på utsiktsplatsen ovanför Humanisten och tittat på solnedgång och luftballonger. Druckit öl och diskuterat NY. Solat. Fin kväll!

Grannen två våningar ner har ett piano. Att ha ett piano i en lägenhet som är byggd 1929 är dålig idé på grund av flera olika anledningar, bland annat eftersom det är så lyhört här. Den senaste timmen har han spelat c-e-g-g-e-c-c-e-g-g-e-c-c-e-g-g-e-c om och om och om och om igen. Och igen. Jag har redan fantiserat om hur jag i hemlighet saboterar hans piano. Gör pianot ljudlöst. Kletar smör på tangenterna. Slänger ut det genom fönstret.

LÄTT att sova när ACDC spelar utanför vårt fönster.

Jag skulle kunna somna stående just nu.

Imorgon är det midsommarafton och den tilltänkta äpplekaka-efterrätten blev istället en New York Cheesecake som jag precis har slängt ihop (med hjälp av Emelie). Till kakbak passar det perfekt med varsin drink som Calle så snällt blandade till oss innan. Senare blir det packande och kanske en öl på stan.