En helg på hemmaplan för att ladda batterierna. Calle och Sigge har hängt på lekplats, jag och Clara har varit på Avenyns konstrunda och fikat på Viktors. Möttes upp allihopa på Poh-Keh och åt lunch innan vi traskade hemåt igen. Igår ville Clara titta på Grinchen så vi låg alla i en hög i soffan och tittade på julfilm och åt popcorn. Idag ska vi på 40-årskalas och sedan gå ner till 2112 och käka burgare till barnens stora förtjusning. Min med för min del, för jag är fortfarande trött efter torsdagens Vin (och Dry Martini…) med Viktor.

Jag kommer ihåg den här dagen så väl. Det var tidigt i somras, det var oändligt kvavt och strax efter att jag tog bilden gick vi upp till huset igen eftersom himlen fylldes av stora, mörka åskmoln. Just den dagen lyssnade vi på Summertime med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong, och vi åt en vegetarisk salad niçoise till lunch. Med åskovädret kom ett ihållande sommarregn, ett sådant som faller så hårt och intensivt att man tror att det nästan inte ska ta slut.

Sommaren är som bäst när man har den tryggt framför sig.

Min semester börjar gå mot sitt slut för den här gången och på måndag börjar jag jobba – i en vecka i alla fall, sen är jag ledig en vecka till innan verkligheten sätter igång lite mer på riktigt. Precis som vanligt tycker jag det ska bli skönt att börja jobba igen. Jag saknar mina rutiner, lite mer frekvent träning och inte minst mina kollegor och medarbetare. Hur har sommaren varit då? Den har varit bra. Kanske inte alltid så lugn som man hade önskat, men säg någon småbarnsförälder som har en lugn semester. Vi har varit ute med båten några gånger – tyvärr inte så mycket som vi hade önskat, dels på grund av den otroliga hettan vi hade de första veckorna, och dels på grund av ösregn, åska och stormar som har härjat den senaste veckan. Vi har ätit massor med god mat, och på kvällarna så har jag och Calles systerdotter Ester kollat Sagan om Ringen-trilogin (directors cut – evighetslånga med andra ord…) och ätit popcorn. Ungefär så.

För mig är Matrepubliken en dagbok. En slags dokumentation över mitt liv ur ett matperspektiv med livets alla aspekter inbakade. Livet när det bara var jag och Calle, alla resor vi har gjort, barnen, människor som har lämnat oss, vår vardag, ledsamheter, roligheter och allt där emellan. Jag har alltid älskat att dokumentera saker, och att minnas. Jag älskar att minnas. Hur det luktade hos farmor och farfar när jag blev bjuden på köttbullar i deras kök, vad vi åt till brunch första gången vi var på Roberta’s i Bushwick, hur den magiska pinot noiren smakade som vi drack på den gulliga restauranger i Newport, RI när vi var på bröllopsresa… och tänk, vad fint att ha det samlat här.

Idag fyller jag trettionio år och Matrepubliken har varit med mig sedan 2009. Det är stort. Det är ju ofta många som undrar varför jag fortsätter skriva här men ni förstår, att sluta skriva dagbok hade för mig varit som att ta bort en livsviktig del av mig själv. För det mesta glömmer jag av att jag delar min livshistoria med den som vill ta del av den och ibland önskar jag att den här sidan var bara för mig, men så vet jag också hur mycket glädje mina samlade recept ger många, så det slutar alltid med att Matrepubliken får fortsätta hålla öppet för allmänheten. Det hade ju varit sorligt om inte alla recept jag har samlat på mig hade fått komma till användning för någon annan.

Hur är det att fylla trettionio då? Det är bra. Jag har lärt mig mycket om mig själv under årens gång, och jag är glad över hur jag har det. Ska jag vara helt ärlig är jag nog precis där jag önskade att jag skulle vara. Jag har Calle, mina barn och min familj. Jag bor mitt i stan. Vi har landet. Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag har på många sätt samma inställning till livet som jag hade när jag var yngre och är fortfarande samma rebell-Charlotta som jag var innan – bara i en lite klokare och något äldre version.

Ikväll ska jag fira min födelsedag med min familj, en god flaska champagne och massor med god mat. Grattis till mig! Och tack livet, för allt du bjudit på hittills.

Vad säger man egentligen om ett år som det här? Som har bjudit på allt från höga berg till djupa dalar, och lite där emellan. Som har varit annorlunda från allt annat jag någonsin varit med om. Som har inneburit att både jag och Calle har arbetat hemifrån sedan början av mars och som har gjort att vårt sociala liv har flyttat från fysisk form till något slags vacuum. Det har varit kämpigt stundals, kanske framför allt för för att vi så mycket saknar att träffa familj och vänner, precis som så många andra känner i dessa tider. Jag har försökt vara extra bra på att höra av mig, ibland kanske bara genom att ta mig tiden att skicka ett enkelt “hur mår du?” eftersom jag själv blir så innerligt glad när någon gör samma sak för mig. Om det är något som 2020 lärt mig är det hur lätt det är att tappa kontakten om man inte anstränger sig.

Men tack 2020 för den här sommaren. Vi kunde träffa våra familjer på ett ansvarsfullt sätt. Vi kunde bo på landet prick hela semestern (och lite till) och åkte motvilligt därifrån. Vi fick några helt magiska kvällar på havet, några veckor med sol och kanske framför allt en slags välbehövlig paus från verkligheten och allt som händer i den.

I höstas kom vardagen tillbaka. Och det är fint det med! Clara har börjat skolan och fått nya vänner, och Sigge trivs på föris. Jag och Calle har gått ner i tid och firar in fredag genom att äta burgarlunch från 2112, hämta barnen tidigt och mestadels åka till landet. Kanske det bästa beslutet vi tagit någonsin. Sen har jag ju rott i land en grej på jobbet som gör mig jäkligt stolt, men nog om det – låt oss prata MAT och VIN och den traditionella nyårslistan.

Gott nytt år, Charlotta! Har du några guldkorn från 2020?

En dag minns jag extra väl. Vi åkte ut i Stigfjorden med barnen och åt middag på en klippa, alldeles ensamma med utsikt över havet. Vi drack rosévin och lyssnade på Bill Evans och gled sedan hem på ett stilla hav med kidsen inlindade i filtar i förpiken. Det kommer jag aldrig glömma.

Jaja, men i matväg då?

Den här frågan känns mycket svårare i år, av någon anledning. För min del har det stundtals varit kämpigt med mat. Noll inspiration, noll tid. Ungefär så. Men, så glimmar det helt plötsligt till och inspirationen flöder och då gäller det att hålla fast vid den känslan. Vi har ju knappt varit ute och ätit något av naturliga skäl, men en kväll för längesedan var vi på Bar la Lune och firade Calles stundande 40-årsdag och både maten och vinet (gamay från Fleurie!) var MAGISKT gott. Sen hade vi en fin kväll hos vänner i Långedrag i våras när vi satt ute, åt långbakad rotselleri med tillbehör och drack en Pouilly-Fuissé från deras vinkällare. Den kvällen var också himla fin.

Årets drink, vilken är det?

Efter diskussion med Calle och Bibbi som båda är med och korar årets drink har vi landat i (trumvirvel): Paloma. Vilken fin sommardrink det är! Nu på hösten och vintern har vi druckit ohemult många varianter av Manhattan, där nog faktiskt Red Hook slår högst.

Vi slänger in en ny fråga, tycker jag – årets bästa vin?

Hjälp, nästan HELT omöjligt att svara på, för vi har ju druckit så otroligt mycket gott. Men ok, vi kör. Kanske måste det bli en riesling från en av mina absoluta favoritproducenter Sybille Kuntz? Helt otroliga viner. Eller kanske chardonnayn från Stag’s Leap?. ELLER barolon (2016) från Josetta Saffirio? Ja, ni hör ju. Omöjlig fråga.

Har du upptäckt någon ny smak det här året?

Hm. Nej?

Hur gick det med eventuella nyårslöften?

Jag hade inget officiellt löfte mer än en förhoppnings om att använda glassmaskinen lite mer, och det får jag verkligen säga att jag har gjort. I somras gjorde jag glass i stora lass!

Till nästa år då? Några nya planer i matväg?

Bli bättre på lunch. Eftersom jag sitter hemma och jobbar blir det ofta smörgås och fil men nej. Det är för tråkigt. Bättring på den fronten.

Vad ska ni äta ikväll?

En massa gott – återkommer med vad.

Vi har en lugn och stilla julhelg på landet tillsammans med Calles mamma. Det är tomt utan resten av familjen här, såkart, men igår hade vi skål och snapsvisa på facetime och det funkade fint! Idag är det juldagen och vi har strålande sol och minusgrader. Känns exotiskt med tanke på den senaste månadens konstanta regnväder… Igår gick vi ner till havet en sväng och det var kallt, blåsigt och alldeles underbart. Vi spanade efter båtar och njöt av solen.

Jag känner mig helt dränerad idag. Som en urlakad disktrasa som bara vill gömma sig under ett smutsigt diskberg. Ett ödesmättat presidentval i USA, rejält ökad smittspridning i Sverige och så mänskligheten på det. Mänskligheten. Som ser det som en mänsklig rättighet att leva life som om corona inte existerade. Som tycker att en orange, självgod och rasistisk man ska leda det land jag innan känt mig så hemma i. Som tycker att verkligheten är fake news.

Idag fyller han 40 år, Calle. Världens bästa. En av de smartaste jag känner. Surmulen på morgonen. Världens gulligaste. Min bästa vän och partner in crime. Han som kan äta tre glassbåtar på raken även om han inte är så förtjust i sötsaker. Den som orkar när jag inte riktigt gör det. Han som blandar världens godaste drinkar och fixar pizzor. Står ut med mina planer och idéer som jag gärna vill genomföra typ igår.

Det är helg på intåg, solen skiner och jag och Calle har just varit i Saluhallen och på väg hem köpte vi med oss burgarlunch från 2112. Jag har ett enda möte kvar innan jag ska traska mot föris och hämta kidsen, sen blir det vin och ost, pizza och fredagsfirande deluxe.

Det är fredag eftermiddag, Sigge sover och jag dricker en kopp te och äter praliner. I morse tränade jag som vanligt yoga och till lunch har jag och Calle ätit traditionsenlig burgare från 2112. Det finns helt klart bra aspekter av att båda jobbar hemma!