Äta är ju inte det enda vi har gjort i Manarola, även fast man kan tro det. Vi har tittat på en massa fina hus, vi har suttit på vår terass och njutit av den vackra utsikten, och vi har vandrat. Första dagen knatade vi lite mer än en mil, och det är knappast några raksträckor vi snackar om. Nejdå. Det är brant uppför nästan överallt, och när man väl ska gå neråt igen är det smala stigar och spetsiga stenar som gäller.

Dag två gick etappen mellan Vernazza och Monterosso al mare, och den turen började med ett antal branta trappsteg uppåt. Den trötta och trassliga högen mitt i bild är jag. Latmaskarna längre bak är Calle och Johan. Snabbast av oss alla var Emelie som tog bilden.

Halvvägs i vandringen var det såklart fika. Prosciutto, soltorkade tomater och oliver. Perfekt mellis när man är på tur!

Fikautsikten alltså. Magisk!

Vår by var såklart finast av alla (väldigt objektiv bedömning, jag vet). Manarola är den näst minsta byn.

Mellan Manarola och den största byn Riomaggiore går det en vandringsled som kallas för via del amore. Johan tyckte den var töntig och kallade den istället för betongvandringen. Och den är ganska töntig faktiskt, rena rama raksträckan, komplett med en smörig italienare som spelade that’s amore på sitt dragspel.

Sista kvällen kollade vi ut över havet och njöt av solnedgång från vår terass med killer view.

Och några timmar innan vi åkte hem körde vi språngmarch i Pisa för att hinna med att titta på det lutande tornet. Kul att ha sett det, även om vi alla i efterhand konstaterade att det inte var så mycket att se.

Cinque terre ligger i Ligurien och från Ligurien kommer peston. Just därför var jag såklart tvungen att äta pasta med pesto första middagen.

Caprese, såklart. min favoritförrätt som måste ätas (minst) en gång om dagen när jag är iIitalien. Obeskrivligt gott.

Sådana här tomater passerade vi på nästan varje vandringsled, och varje gång ville jag hoppa in i (den privata) odlingen och ta med mig några. Det gjorde jag inte. Calle och Johan, däremot, snodde en chili.

I Vernazza åt vi ljuvlig pizza med mozzarella, färska tomater och gröna oliver. Bra uppladdning inför den kommande vandringsleden som startade med åtta ziljoner höga trappsteg.

Ja, det var ju inte direkt jag som åt de här, men Calle och Johan tyckte att de var så goda att de morgonen efter gick och köpte ett nytt gäng.

Fisk och skaldjur är lite grejen med Cinque Terre, märkte jag. Och det är ju kul, speciellt för de som faktiskt tycker om det. Jag klarade mig finfint ändå, och Calle, Johan och Emelie stod för fiskätandet.

Och bäst av allt (förutom nutella on the go – mer om det senare): glassen. Som alltid. I Vernazza, vid den lilla strandpromenaden, hittade vi en gelateria som inte var av denna värld. De andra tre var lyriska över lakritsglassen, men jag körde på mitt vanliga säkra kort och beställde choklad, citron och jordgubb. Sjukt gott. Om det är någon som sitter inne på ett bra lakritsglass-recept (gärna i italiensk glass-väg) får ni gärna hojta till så ska jag göra det nästa gång vi har onsdagsmiddag!

Nja, det var inte direkt någon tråkig solnedgång som vi fick beskåda från vår terass igår kväll. Vi firade sista kvällen i manarola med antipasti, öl och summering av de senaste dagarna. Det har varit grymt kul!

Tidigt i morse åkte vi från Manarola till Pisa och hann med en blixtvisit vid det lutande tornet innan det bar av mot flygplatsen. Nu är vi i gGöteborg igen och imorgon börjar livet som vanligt – så även här. hej sålänge!