Jag säger inte att sommaren är över, långt ifrån, men för mig är det alltid ett tydligt skifte när jag sakta går från full-on semestermode till att sakta, sakta längta efter rutiner igen. Och där är jag nu. Efter nästan sex veckor på Orust var det fint att komma hem till lägenheten för några dagar sedan, och sätta igång med det monumentala vindsrensarprojektet som vi behöver ta tag i eftersom vi flyttar om två månader. Och innan dess ska vi få sålt vår lägenhet, och köpa flyttkartonger, och jag ska ha lönerevision, och så… Ja, ni fattar. Och så den mentala biten på det, för även om jag verkligen ser fram emot att flytta in i vårt lilla radhus är det med blandade känslor jag stänger dörren till vår lägenhet. Mitt hem, min borg och min trygga plats under hela tolv år. För vissa kanske det bara är att säga hejdå och stänga dörren, men för mig är det en mental processen som behöver bearbetas. Och jag vet ju att det kommer bli bra när vi väl har flyttat. Jag får bo i ett helt otroligt fint funkishus. Barnen får egna rum. Calle får en snickarboa (eller ja, ett litet pytterum i källaren med en arbetsbänk…) och Frasse får en gräsmatta. Tänk ändå, ett putsat hus med originalgolv, varsamt renoverat och med karaktär. Nästan så att jag får nypa mig i armen.

Och nära till det här…