Jag vet ärligt inte hur länge vi har haft pizzafredag, men det började någon gång när vi bodde på Lundgrensgatan i vår fina tvårumslägenhet som jag för övrigt grät när vi lämnade. Kan det ha varit 2008? Jag minns att jag låg på soffan en kväll, för det här var på den tiden vi inte hade barn och således kunde ligga på soffan en hel kväll och titta på serier, och Calle föreslog att vi skulle äta pizza. Det lät ju trevligt tyckte vi, så det gjorde vi. Sen gjorde vi det igen. Och igen. Och igen. Och på den vägen är det. Nu står jag as we speak i vårt kök här i stan, och Calle och kidsen fixar kvällens pizza. Ikväll blir det den vanliga kavla-ut-varianten eftersom Calle var borta igår kväll och inte kunde sätta den napolitanska degvarianten, men det gör mig inte så mycket. Jag är lika förtjust i båda varianterna, eller egentligen allting som är platt med tomatsås, mozzarella och basilika på. Nu tar vi helg, vänner!