En vecka av vardag har snart passerat. Min låsning i bröstryggen har släppt och jag har kunnat träna yoga. Jag har klippt mig och surfar-looken är ett minne blott. Störst av allt är väl nog ändå att Clara har börjat i en ny klass på Johannebergsskolan, och än så länge trivs hon fint i sin montessoriklass. Det gör mig alldeles varm i hjärtat, eftersom det här har varit en följetång utan dess like. För min del har jag har tagit det lugnt på jobbet och praktiserar återhämtning, och när vi i jobbgänget i onsdags diskuterade det senaste året arbetsmässigt var vi alla överens om att vi måste ta det lugnt och se till att vi håller ihop, för med vår arbetsbelastning är det lätt att krasst kontrastera att det är lätt att gå över gränsen. Jag är glad över diskussionen, och jag förstår varför den kommer nu för det är när man är ledig som man för en gångs skull har tid att stanna upp och reflektera över hur otroligt jobbigt och tufft det senaste året har varit. Jag tänker på hur många gånger jag har valt bort saker som jag egentligen tycker är roliga, men som har fått stå tillbaka för ett jobbsamtal, ett möte eller något annat som måste göras trots att jag egentligen gått för dagen.

Intentionen för det kommande halvåret får helt enkelt bli att göra lite mer av det jag tycker om, och hålla mina arbetstider till de tider jag faktiskt arbetar. Jag tänker träna mer yoga, ta mig ut på fler promenader på lunchen, stryka omkring i Saluhallen, jobba hemma när jag känner att jag behöver göra det, använda min telefon i mindre utsträckning och läsa fler böcker. Tur då att jag har beställt hem en riktig tegelsten om Oppenheimer, för den lär ta ett tag att ta ta sig igenom. Skämt åsido, ibland behöver jag påminna mig själv om att ett jobb är bara ett jobb. Glöm inte det, Charlotta.