Ah, att natta Sigge alltså. Inte som för de som bara “nä men jag lägger barnet och så somnar hen på två minuter sen har jag hela kvällen själv” osv. Ni förstår, man lägger Sigge, vi snackar lite, sen börjar det. Evigheten. Han ska snurra runt, leka tittut, “kolla mamma, fluga!”, uttrycka sitt missnöje över att behöva sova, sjunga lite och leka med sin Pingù för att sedan bli knäpptyst så att man börjar få upp hoppet om att han somnat. Jag försöker smyga ut, dörren knarrar och någon sätter sig upp i sängen och viskar “mamma, vart skaaaa du”. Ok, då börjar vi om igen… Så fortsätter det tills han pang bom slockar och jag nöjt kan smyga ut och få en timme för mig själv innan jag själv går och lägger mig. Med det sagt ska jag kanske också tillägga att det där med att natta barn är något av det mysigaste som finns.

Snart är den där timmen för mig själv slut så låt oss prata vegetarisk Bolognese. Vi äter inte det superofta eftersom jag tycker att vegetarisk färs ofta kan bli ganska tråkig och lite för mjuk i en sådan här sås, men den här såsen blev väldigt god faktiskt. Vi åt den häromdagen med strangolapreti och ett berg av parmesan.