Den här våren har varit speciell på många sätt, och det känns som att det var flera år sedan vi satt i Idre i början av mars tillsammans med mina föräldrar och tittade på rapport efter rapport om coronavirusets framfart. Då hade vi inte en aning om vad som komma skulle. Det finns så mycket jag saknar nu för tiden. Familjemedlemmar (hundar inkluderade), mina kollegor, en normal vardag, att Sigges evighetslånga inskolning någonsin ska ta slut, vänner vi inte har sett på länge, lite mer stabilitet och en början på slutet.

Men, med det sagt – vår nya vardag har fört med sig bra saker också. Jag har kunnat träna en hel del, till exempel. Vi äter fredagslunch tillsammans. Vi provar oss igenom dyra viner med våra karantänskompisar (ok, det hade vi antagligen gjort ändå men det är träffar jag verkligen längtar efter så den får vara med ändå). Vi har städat på vinden. Vi njuter av att inte flänga så mycket.