I min familj är det ingen som rynkar på näsan åt oliver. Ett av mina första matminnen är att pappa äter just oliver, prydligt uppradade på locket till hans olivburk. Jag var inte sådär överförtjust när jag var liten, men jag var inte heller speciellt gammal när jag började förstå storheten med de salta små kompisarna. Vissa perioder äter jag helst svarta, vissa perioder helst gröna. Nu för tiden köper vi alltid minst en av varje färg – favoriten bland de svarta är facon grecque, och bland de gröna är det de på bilden nedan – franska Lucques. En stor burk går åt ganska snabbt i den här familjen eftersom de där gröna oliverna är barnens absoluta favoriter – och jag förstår dem. Godare oliver är svåra att hitta. Gå till Zeytoon i Saluhallen om ni bor i Göteborg, bättre oliver finns det inte. Milda, smöriga och alldeles, alldeles underbara.