Vad livet förändras, ändå. Jag ramlade över några gamla meddelanden som jag skickat till en vän från förr. 2009. Tio år sedan (eller hundra, ingen vet säkert). Jag var i NYC, hon var i Sverige och livet var inte som det är nu. Det var på den tiden ingen hade barn, man dansade natten lång som om det inte fanns en morgondag och spontanitet inte var ett ord som samlade damm i garderoben. Det var på den tiden vi inte var ensamma kvar i stan, den tiden då man möttes upp efter jobbet för en drink. Eller tre. Sen kom Den Stora Förändringen. Barn föddes, hus köptes och några vänner började prioritera sömn framför häng. Och vi?
Vi fick också barn. Vi stannade kvar i stan.
Äldre, absolut. Klokare (kanske). Inte så mycket dans som om det inte fanns en morgondag. Mer landet, yoga och en ständig släng av att ostigt nog vilja ta tillvara på livet. Det är kanske det som blev den trots allt ganska fina insikten efter den oändligt sorgliga verkligheten av att ha haft en svärfar med ALS. Skit lite mer i saker, gör lite mer roligt. Ta tillvara på precis alla stunder. Det är skitjobbigt ibland, livet, men det är väldigt fint att sitta i pyjamas i soffan och lyssna på musik, prata om framtiden och dricka drinkar med han på bilden ovan. Min partner in crime sedan 2006. Det bästa som finns, faktiskt.
Hoppas att ni får en fin helg, vänner. Vi ska ha pizzafredag med vänner, åka på snabbvisit till mamma, pappa och Nelson i Skåne, öppna en flaska bubbel och äta en massa gott. Vi hörs!
