Barn och mat, alltså. Att en så liten människas matvanor kan vara så mycket att diskutera, kanske ni tänker. Ja, då tänker ni helt rätt. Det är inte så mycket att diskutera, men jag tänker ändå göra en kort (…) sammanfattning av vår navigering på det stormiga hav som kallas BARN OCH MAT. Sist vi snackade om det här var ett halvår sedan när Clara var (måste på allvar tänka här) ungefär ett år och fem månader. Det har hänt en hel del sedan dess! Till exempel det här:

1. No more barnmatsburkar. HURRA för det!

2. No more matning, nu äter hon oftast själv.

3. Vi kan laga mat tillsammans! Nästan varje kväll plockar vi fram pallen så att hon kan röra i en gryta, vakta glassmaskinen eller flytta majskorn från en skål till en annan.

Vår ambition är att vi ska äta tillsammans på kvällarna, och det gör vi allt som oftast. Vi lagar ingen speciell mat till Clara utan hon får det vi får, och än så länge funkar det bra. Jag är fullt medveten om att det kan ändras typ imorgon men jag är glad så länge det håller i sig. Det bästa hon vet just nu är pasta som hon ofta äter med pesto och någon form av protein – en näve svarta bönor, några vegobullar från Anamma, Calles köttbullar eller en bit fisk. På delad förstaplats ligger även pizza. Eftersom vi ofta får pizzadeg över när vi gör pizza på fredagar brukar vi göra ett gäng extra pizzor till Clara som vi sedan delar på hälften och fryser in. 

En sak som jag har snappat upp hos våra vänner Johan och Johannah är hur bra det är att alltid ha en burk med pesto på lut i kylen. Jag gjorde senast förra veckan en stor laddning som jag toppade med olivolja så att den håller sig ett tag. Det går ju att slänga ner nästan vad som helst i en pesto, men Johannah tipsade om att blanda i en näve kokta, gröna ärtor – det ska jag prova nästa gång.

Förutom pizza och pasta älskar hon bönor av alla dess slag, men helst svarta, kidney eller kikärtor. Kål gillar hon också, gärna pizzasallad. Oliver, gröna ärtor och kapris slinker också ner. Och bubbelvatten!

MEN, men det här sagt.

Det kan vara jäkligt tröttsamt att få henne att sitta stilla och äta. Ibland – visst, men allt som oftast tar hon en tugga, vill kolla in något spännande någon annanstans, kommer tillbaka och tar en tugga till och så vidare. Min förhoppning är att det är en fas som går över. Gärna snart. Hur går det för era kids? Berätta gärna! Och sitter ni inne med tips på allt från bra mellanmål till såhär-får-du-ditt-barn-att-äta-gröt, dela med dig.