Det händer ofta att jag börjar skriva på inlägg som är väldigt personliga men så suddar jag ut, börjar om, suddar igen, omformulerar mig, suddar igen och skiter i allt och skriver inget alls. Precis som nu. Jag har lätt för att bara skriva om mat just för att det är så mycket enklare än att krångla in sig i inlägg om livet och allt där omkring men det är ju faktiskt så att det allt som oftast pågår saker runt om en utan att det nödvändigtvis märks.

Calles pappa somnade in igår. ALS är inget man (än så länge) vinner över och trots att vi har varit medvetna om det sedan han diagnostiserades för några år sedan är det likväl så ofattbart sorgligt när någon man håller av försvinner.

Jag skulle kunna skriva rad efter rad om allt som var så fint med Calles pappa. Som sättet han alltid skrattade så han grät. Hur han älskade dåliga göteborgsskämt. Hur helt galet smart han var, och vilken insats han har gjort som läkare, sjukhusdirektör och allt där emellan. Herregud, han är – var – nog den smartaste personen jag vet i denna värld. Hur han älskade att äta korv. Och dricka Manhattan. Gud, vad jag kommer att sakna dig, Ulf. Jag kan inte tänka mig något annat sätt att hylla dig än att öppna den finaste flaskan champagne vi har och skåla i ditt minne.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer. Fina och visa ord av Alf Henriksson.