(om du saknar en bild här, vänligen infoga valfritt fotografi på ett veckogammalt, läskigt, ihopskrumpnat kålhuvud.)

Eftersom många säger att vi som bloggar om mat är dåliga på att dela med oss av det som inte blir så bra tänkte jag kort redovisa för hur det gick till när jag bestämde mig för att göra kimchi förra veckan. Jag hade nämligen fått hem tidningen Buffé där de hade ett stort reportage om den trendiga, koreanska delikatessen och tja, jag har ju ätit det innan och tyckte om det så jag bestämde mig för att göra det själv. Hur svårt kan det vara, menar jag? Lite salladskål, kryddor, blanda-blanda, låt stå och klart! Mm. Säkert.

Första dygnet låg salladskålen i ett vattenbad, dagen efter blandade jag kryddor, täckte kålen och stoppade ner den i en påse. Så långt bra. Men, sedan kom den. Lukten.

Sedan började det lukta lite mer.

Stinka, nästan.

Nä, inte nästan. Stinka.

Två plastpåsar och en burk med tätslutande lock senare stoppade vi in det hela i kylskåpet.

Sedan började det lukta igen.

Den abominabla stanken.

Burken fick flytta ut i den lilla trappuppgången som vi inte använder och där stod den, relativt luktfri, fram tills igår när vi bestämde oss för att den borde vara klar. Redan när vi tog av locket kände jag att nja, det här ska jag nog inte smaka. Calle däremot, som vill prova typ allt i matväg började gräva fram salladskålen ur plastpåsarna och rynkade på näsan lite då och då. (Jag satt några meter bort och höll för näsan.) Efter en tugga åkte vårt kulinariska experiment i soptunnan och jag kan konstatera att nästa gång jag blir sugen på kimchi så köper jag en burk.