Idag är vår sista dag i Idre (vad en vecka går snabbt!) och vi ska spendera en del av eftermiddagen i skogen tillsammans med ett gäng siberian huskies. Vi ska nämligen åka på tur med ett hundspann och jag vet inte vem som är mest exhalterad över det här – jag, Calle eller mina två äldsta syskobarn som ska följa med. (Jag, antagligen.)
Det finns ju så många fina saker med Dalarna och det är då något speciellt med den här lilla men ack så fina byn som har legat mig varmt om hjärtat sedan jag var liten. Är mycket glad och tacksam över att mina föräldrar orkade baxa in tre kids, skidor, pjäxor, skidkläder, packning och den gudsförgätna beautyboxen (som aldrig fick plats i bagageutrymmet och således fick åka i framsätet med mamma) i vår (då väldigt heta) Volvo 740 när jag var liten. Those were the days.
Min svägerska och jag på väg upp i liften.
Matmässigt har jag nog intagit hela mina årskvot av irish coffee på lite mindre än en vecka. Calle har ätit gulaschsoppa till lunch nästan varje dag och en och annan öl har slunkit ner. Som det sig bör på en skidresa.