Jag vet inte riktigt vad jag tycker om 2013. Omvälvande, kanske kan vara rätt ord? När man är trettioett slutar en del av livet och en annan tar vid. Några får barn, andra flyttar och vissa köper hus utanför stan. Ibland brukar jag och Calle skämtsamt säga att vi känner oss som de två sista på en fest som håller på att dö ut. Och så är det ju klart lite när man lever i gränslandet mellan två epoker livet.

Det är stort att köpa ny och större lägenhet, och det gjorde vi för snart ett halvår sedan. Första gången vi kom in i den fina, något renoveringsbehoviga lägenheten som numera är vårt hem tänkte jag att om jag får vakna varje dag och titta på det här stora havet av fiskbensparkett kommer det inte finnas några dåliga dagar. Och vi, som egentligen letade efter något helt annat, lyssnade på magkänslan och såg potential i en lägenhet som andra ratade. När jag är gammal och ser tillbaka på mitt liv kommer jag fortfarande vara mallig när jag tänker på hur Calle play-it-safe-Ljungblad fick något vilt i blicken när han ringde till mäklaren och deklarerade att VI VILL HA DEN. Det är stort.

Dear Bushwick.

Vi spenderade en del av sommaren i grytan mer känd som New York och jag åt min livs bästa måltid på Gwynnett St. Någon gång snart ska jag berätta för er om kvällen när vi tillsammans med Alexandra och Adam firade vår första bröllopsdag med drinkar, middag och vin som jag fortfarande drömmer om. Att en del av mitt hjärta finns kvar i Brooklyn har nog ingen frekvent läsare av den här bloggen missat men Alex är en av mina äldsta och bästa vänner och varje gång vi åker därifrån gör jag det med en klump i halsen och ett löfte om att vi alla ses snart igen. Och det gör vi ju alltid.

Vissa dagar kommer jag ihåg lite extra mycket och bilden ovan är tagen på en av dem. Jag och Calles föräldrar satt ute en tidig vårdag på Orust och delade en flaska champagne och tittade på solnedgången. Jag hoppas det kommer fler sådana dagar för oss.

Gott nytt år till er alla. Världens största tack till alla er som tittar in här varje dag. Vet ni vad jag har planerat för oss till nästa år? Jag ska skriva lite mer. Lite mer personligt och lite mer funderingar. Och ni, ni kan bara fortsätta som ni brukar med kommentarer, mail och hejarop. Vi ses 2014!