Kommer ni ihåg när man var liten och ett sommarlov kändes som typ fem och ett halvt år? Those days are gone. Nu för tiden blir jag alltid lite irriterad när jag tänker på hur snabbt tiden går. Och jag förstår inte, när började det hända? Det känns som om det var flera år sedan vi var på roadtrip, och ändå är det bara några månader sedan vi kom hem. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur fint vi hade det, och på all god mat vi åt. Då är det fint att man kan laga till den här pizzan och minnas den där fina kvällen på Fratellis dit vi gick två gånger i rad enkom för den otroliga gnocchin. Den här pizzan upptäckte vi tyvärr inte förrän dag två, men som tur är råkade kocken komma ut just när vi åt och vi fick en kort redogörelse över hur han gjorde pizzan.

Fratellis-pizzan

VARNING: recept på frihand. Improvisation krävs.

1 sats pizzadeg

grana padano, några dl finriven

grädde, ungefär 1,5 dl

salt & nymald svartpeppar

svarta oliver, urkärnade

vindruvor

pinjenötter, rostade i panna

Sätt ugnen på max (Calle hade ungefär 275°) och lägg in bakstenen direkt. Blanda ost och grädde, smält över vattenbad på låg värme. Vispa hela tiden så att ostkrämen inte skär sig! Smaka av med salt och nymald svartpeppar. Kavla ut en tunn botten, den tunnaste du någonsin lyckats med men inte så tunn att du inte får upp den från bakbordet. Gör två stora pizzor eller flera små (vi åt den som förrätt!), lägg pizzan/pizzorna på bakstenen och grädda tills bottnen har fått färg. Ta ut ur ugnen, bred på ett lager grana padano-kräm, halverade vindruvor, urkärnade svarta oliver och rostade pinjenötter. Servera direkt. Njut. Älska Portland.