Amuse bouche modell speciell.
Arzak utanpå ser inte mycket ut för världen, men gömt bakom frostade rutor och en ganska anonym dörr ryms en trestjärnigt belönad Guide Michelin-restaurang som drivs av pappa och dotter Arzak. Efter tips från Gustafs kollega bokade vi bord, och som jag skrev innan visste ingen av oss att den är trestjärnig förrän Calle, som gjort lite research, upplyste oss. I efterhand kan jag önska att jag inte visste det eftersom jag – istället för att tänka är det här gott? – istället började tänka är det här tre-stjärnor-i-guide michelin-gott? Och det, mina vänner, gjorde mig lite smak-handikappad. Eller vad vi nu ska kalla det.
Alla slog till på en avsmakningsmeny och jag fick en vegetarisk variant. Vi hade upplyst om att jag ville ha vegetarisk mat redan när vi bokade, och det var inga problem. Tummen upp för det eftersom jag av erfarenhet vet att det kan knorras på många ställen när det gäller specialkost. Men, maten då. Middagen började med att vi fick in fyra eller fem smårätter – jag minns ärligt talat inte – på vårt bord. På bilden längst upp ser ni de andras spektakulära tonic-infuserade chorizo och på bilden längst ner är det physalis och potatischips i en myntainfusion. Och, helt ärligt, så tänkte jag efter första tuggan på ovan nämnda rätt – jaha. Det var liksom… potatischips. De andra rätterna däremot – jag har inte bild på alla – var riktigt fina, och speciellt majssoppan, garnerad med blommor, blev jag väldigt förtjust i.
Korallen.
Avsmakningsmenyn bestod av åtta rätter, den ena mer spektakulärt presenterad än den andra. Korallen på bilden ovan åt de andra när jag fick en ljuvlig sallad med tapioka, och den var fylld med fois gras. Jag hade inte riktigt lika spektakulära presentationer men det passade mig fint. Förutom tapiokasalladen fick jag bland annat en väldigt fin och mjäll bönsoppa och en osttallrik med lokala ostar som jag blev väldigt förtjust i.
Det som jag var minst imponerad av, tråkigt nog, var efterrätterna. Vi fick tre olika, två av varje, som vi smakade på och skickade runt så att alla fick prova allt. Men, ärligt, jag vet inte. De fina presentationerna kunde inte riktigt väga upp att det faktiskt smakade ganska… jaha. Men, som ni ser ovan – presentationerna var helt klart utöver det vanliga.
Efter maten kom det verktyg…
Jag har funderat mycket på det här restaurangbesöket och konstaterat ungefär det här: det som för mig gör det här till en spektakulär restaurang är servicen. Den var impeccable. De gjorde inte ett enda misstag, inte minsta lilla fel. Det var minst tre eller fyra servitriser på varje bord vilket gjorde att vi dessutom hade ständig uppmärksamhet. Sedan tror jag tyvärr att det här med molekylär matlagning (även om detta antagligen är en lightversion av det) inte riktigt är min grej. Jag gillar det enkla och okomplicerade och tycker inte att allt krusidull runtom behövs för att det ska bli en spektakulär matupplevelse. Men, med det sagt så är restaurangen självklart värt ett besök. Det är ett coolt ställe, och bara det faktum att man får menyn utprintad med sig hem (din helt personliga dessutom eftersom det fanns flera olika val i menyn) är en detalj som jag fullkomligen älskar. Och det är antagligen precis det som gör den här restaurangen till en trestjärnig sådan – detaljerna.
