Innan idag fastnade jag för andra gången i vår stenålders-gamla hiss. Utan mobiltelefon. Första reaktionen: ok, det är lugnt, jag har det nyaste numret av sköna hem här. jag överlever. Kanske ska jag prova att ringa på den där nödsignalsknappen för säkerhets skull? Pling, pling. Andra reaktionen: är det här ett skämt? Kallas det där för nödsignal? Det är ju inte en människa i det här huset som hade hört den där fjuttiga signalen. PANIK! Efter två minuters ringande på “nödsignalen” (och nej, inte en människa hörde den) tryckte jag beslutsamt på knappen till fjärde våningen och hissen åkte iväg. Var nära att jag grät av lycka (men bara nära). Sensmoral: jag tänker ALDRIG mer åka hiss själv i detta hus. Om jag är dum nog att göra det ska jag ALLTID ha mobil med mig.