I fredags flyttade han hem till oss, vår Frasse. En fem månader gammal första generations labradoodle med litet skägg, mycket päls och vansinnigt gulliga öron. Det första dagarna har gått riktigt fint, och det känns som att han har kommit in i vår lunk ganska snabbt. Jag har ju haft förmånen att få uppleva tre valptider när mamma och pappa har hämtat hem deras Golden Retrievers, men jag måste ändå säga att det är något alldeles speciellt med att hämta hem en hund som är bara min. Och vet ni, trots att det mesta man hör är hur jobbigt det ska bli, hur besvärlig han kommer bli, hur vi kommer att behöva lägga om hela vårt liv * oändligheten, så har jag samma taktik som när jag fick råd om barn. Då var det nämligen exakt samma grej – vad jobbigt det blir, ska barnet bo i stan, ni kommer inte kunna göra någonting osv. Om ni är sådana som får höra samma sak, vill jag bara lova er en sak –  man kan ha både barn och hund i stan. Jag lovar. De hänger med på det ni vill göra och mår bra så länge ni är med – hälsningar från en som flugit till USA fyra gånger med både ett och två barn, och som har barn och numera hund som växer upp i stan utan att bli traumatiserade. Så ska du ha hund eller barn? Stor grattis till er, säger jag. Det kommer gå galant.