Det är svårt att inte bli vansinnigt förtjust i det här området. Jag har varit här som barn, ungdom och nu vuxen och det är som man brukar säga – gammal kärlek rostar ju faktiskt inte. Det är milsvida, böljande kullar med vinranka efter vinranka prydligt på rad efter varandra. Det är fransmän som pratar begränsat med engelska – perfekt för mig eftersom jag språkbadar när jag är här – och det är vingård efter vingård och dessutom nära till ett gigantiskt Carrefour med hylla efter hylla med ost och andra franska godsaker.

Imorgon lämnar vi alltså den här oasen och börjar ta oss hemåt igen, och jag längtar redan efter nästa gång vi kommer till Frankrike, när det nu blir. Au revoir, Beaujolais. Je t’aime!