Det var nästan obeskrivligt skönt att komma upp till landet igår efter en vecka som varat i minst, jag vet inte, två år? Det har varit – och är – en emotionell berg-och-dalbana att hänga med i det amerikanska presidentvalet och jag hoppas innerligt att det kommer ett besked snart. Det här året alltså, herregud. Jag och Calle pratade innan idag om hur paradoxalt det är att världen står i brand samtidigt som vi själva har haft ett himla fint och lugnt år tillsammans. Visst har det stundvis varit för jävla tröttsamt med pandemin och allt vad den för med sig men både i lägenheten i stan och här på landet är det lätt att stänga ute världen en stund och glömma samtiden. Det är fint.