Igår avslutade vi dagen med att gå en guidad tur hos Moët & Chandon och nja, jag vet inte. Jag är inte helt imponerad. Det kan ha varit den ostiga introduktionsfilmen eller möjligtvis den lite självgoda och irriterande guiden som gjorde det men om man bortser från det så var det självklart spektakulärt att få vandra omkring i deras enorma källare som innehåller tusen och åter tusen flaskor.
På Moët & Chandon fokuserades det mycket på hur lyxigt det är att dricka champagne, hur deras flaskor korkades upp världen över (en varje sekund enligt vår käcka guide) och det var mycket hysh-hysh kring den hemliga produktionen. Och det, mina vänner, fick mig att fundera. Vad är det egentligen som har gjort att just champagne har blivit en sådan officiell symbol för lyx? Är det för att det är dyrt? Är det smart marknadsföring från begynnelsen? Är det James Bond?
Jag vet inte. Men när vi kör omkring på landsbygden utanför Épernay och tittar ut över de milslånga fälten med vinrankor är det knappast lyx jag tänker på. Snarare hantverk, tillverkningsprocess och jordbruk. Och det är ju verkligen något speciellt med att ha möjligheten att knacka på dörren hos en mindre producent och få prova deras champagne där lyx, flärd och James Bond känns väldigt avlägset.
Jag förstår att det är lite löjligt att jämföra Moët & Chandon med alla de tusentals småproducenter som finns i regionen och det är egentligen heller inte syftet. Jag säger bara, att om jag får välja mellan att gå på visning i de stora husen eller besöka småproducenter så väljer jag småproducenterna any day. Därmed inte sagt att Moët & Chandon inte är värt ett besök, men se det lite som Frihetsgudinnan eller Eiffeltornet – ett ställe man helst vill ha sett om man är i regionen, men kanske inte det roligaste man gjort. Ett kryss på listan, helt enkelt.
