Äta är ju inte det enda vi har gjort i Manarola, även fast man kan tro det. Vi har tittat på en massa fina hus, vi har suttit på vår terass och njutit av den vackra utsikten, och vi har vandrat. Första dagen knatade vi lite mer än en mil, och det är knappast några raksträckor vi snackar om. Nejdå. Det är brant uppför nästan överallt, och när man väl ska gå neråt igen är det smala stigar och spetsiga stenar som gäller.

Dag två gick etappen mellan Vernazza och Monterosso al mare, och den turen började med ett antal branta trappsteg uppåt. Den trötta och trassliga högen mitt i bild är jag. Latmaskarna längre bak är Calle och Johan. Snabbast av oss alla var Emelie som tog bilden.

Halvvägs i vandringen var det såklart fika. Prosciutto, soltorkade tomater och oliver. Perfekt mellis när man är på tur!

Fikautsikten alltså. Magisk!

Vår by var såklart finast av alla (väldigt objektiv bedömning, jag vet). Manarola är den näst minsta byn.

Mellan Manarola och den största byn Riomaggiore går det en vandringsled som kallas för via del amore. Johan tyckte den var töntig och kallade den istället för betongvandringen. Och den är ganska töntig faktiskt, rena rama raksträckan, komplett med en smörig italienare som spelade that’s amore på sitt dragspel.

Sista kvällen kollade vi ut över havet och njöt av solnedgång från vår terass med killer view.

Och några timmar innan vi åkte hem körde vi språngmarch i Pisa för att hinna med att titta på det lutande tornet. Kul att ha sett det, även om vi alla i efterhand konstaterade att det inte var så mycket att se.