Idag är det ett år sedan vi hämtade hem Frasse, en kall februarifredag. Det första han gjorde var att springa några zoomies i lägenheten, sedan slocknade han i soffan. Av barnen fick han en prasslig pizza, eftersom han skulle få vara med på sin första pizzafredag, och i ett obevakad ögonblick smaskade han glatt i sig dippen jag hade förberett. Men, som vi älskar detta svarta pälsmonster. Trots en snart passerad tonårsperiod med promenadvägran, en hel del spökerier för både skuggor och paraplyer, och kludderi med maten.
Men vilken gosnos han är, vår Frasse. Vill gärna vara med överallt där han får. Är klappkass på att vara ensam mer än i en minut. Hänger med på lunch på 2112 på fredagarna och är en lika självklar del av sällskapet som vi är. Älskar ben, klapp på magen och att sova på rygg i sängen. Bästa vän med Pälsson, har farmor som storfavorit och tycker att snö är livet. Ikväll skålar vi i champagne och han fått ett extra gottigt ben, för att fira att det var just han som kom till oss den där kalla februaridagen för ett år sedan.
Vi har ätit massor med god mat men jag har inte fotograferat speciellt mycket. Jag har jobbat en del, tränat en del, barnen har varit hängiga i omgångar och så har vi varit en del på Orust och njutit av vädret. Den här helgen är jag i Skåne hos mamma och pappa och introducerar Frasse för Pälsson, och det går helt klart över förväntan, även om Pälsson har slängt en eller två blickar mot mig som verkar undra varför jag har tagit med mig en bångstyrig tonåring till hans lugna, organiserade pensionärsliv. Fullt förståeligt!
I fredags flyttade han hem till oss, vår Frasse. En fem månader gammal första generations labradoodle med litet skägg, mycket päls och vansinnigt gulliga öron. Det första dagarna har gått riktigt fint, och det känns som att han har kommit in i vår lunk ganska snabbt. Jag har ju haft förmånen att få uppleva tre valptider när mamma och pappa har hämtat hem deras Golden Retrievers, men jag måste ändå säga att det är något alldeles speciellt med att hämta hem en hund som är bara min. Och vet ni, trots att det mesta man hör är hur jobbigt det ska bli, hur besvärlig han kommer bli, hur vi kommer att behöva lägga om hela vårt liv * oändligheten, så har jag samma taktik som när jag fick råd om barn. Då var det nämligen exakt samma grej – vad jobbigt det blir, ska barnet bo i stan, ni kommer inte kunna göra någonting osv. Om ni är sådana som får höra samma sak, vill jag bara lova er en sak – man kan ha både barn och hund i stan. Jag lovar. De hänger med på det ni vill göra och mår bra så länge ni är med – hälsningar från en som flugit till USA fyra gånger med både ett och två barn, och som har barn och numera hund som växer upp i stan utan att bli traumatiserade. Så ska du ha hund eller barn? Stor grattis till er, säger jag. Det kommer gå galant.
