Vi åt tydligen ingen mat förra veckan eftersom jag helt missade att rapportera om veckans middagar, men det senaste har livet mest kretsat kring försäljning av lägenhet och allt runt det. Igår blev dock allt klart och äntligen, äntligen kan vi börja planera ordentligt inför flytten. Det är lustigt ändå att man känna så mycket glädje och sorg på samma gång, för även om jag känner mig redo för att flytta är det något vemodigt med att sälja vår älskade lägenhet som vi har bott i de senaste tolv åren. Men, som Clara så klokt sa igår – nu får vi ta med oss våra gamla, fina minnen och skapa nya i vårt fina hus. Och precis så är det ju.

Jag säger inte att sommaren är över, långt ifrån, men för mig är det alltid ett tydligt skifte när jag sakta går från full-on semestermode till att sakta, sakta längta efter rutiner igen. Och där är jag nu. Efter nästan sex veckor på Orust var det fint att komma hem till lägenheten för några dagar sedan, och sätta igång med det monumentala vindsrensarprojektet som vi behöver ta tag i eftersom vi flyttar om två månader. Och innan dess ska vi få sålt vår lägenhet, och köpa flyttkartonger, och jag ska ha lönerevision, och så… Ja, ni fattar. Och så den mentala biten på det, för även om jag verkligen ser fram emot att flytta in i vårt lilla radhus är det med blandade känslor jag stänger dörren till vår lägenhet. Mitt hem, min borg och min trygga plats under hela tolv år. För vissa kanske det bara är att säga hejdå och stänga dörren, men för mig är det en mental processen som behöver bearbetas. Och jag vet ju att det kommer bli bra när vi väl har flyttat. Jag får bo i ett helt otroligt fint funkishus. Barnen får egna rum. Calle får en snickarboa (eller ja, ett litet pytterum i källaren med en arbetsbänk…) och Frasse får en gräsmatta. Tänk ändå, ett putsat hus med originalgolv, varsamt renoverat och med karaktär. Nästan så att jag får nypa mig i armen.

Och nära till det här…